第517章
第517章theoldcoachmanefim,theonlyonewhomthecountesscouldtrusttodriveher,satpercheduponthebox,anddidnotevenlookroundatwhatwaspassingbehindhim.histhirtyyears’experiencehadtaughthimthatitwouldbesometimeyetbeforetheywouldsay,“now,ingod’sname,start!”andthatwhentheyhadsaidit,theywouldstophimatleasttwiceagaintosendbackforthingsthathadbeenforgotten;andafterthathewouldhavetopulluponcemoreforthecountessherselftoputherheadoutofwindowandbeghim,forchrist’ssake,todrivecarefullydownhill.heknewthis,andthereforeawaitedwhatwastocomewithmorepatiencethanhishorses,especiallytheleftone,thechestnutfalcon,whowascontinuallypawingthegroundandchampingatthebit.atlastallwereseated;thecarriagestepswerepulledup,andthedoorslammed,andtheforgottentravelling-casehadbeensentforandthecountesshadpoppedherheadoutandgiventheusualinjunctions.thenefimdeliberatelytookhishatoffandbegancrossinghimself.thepostillionandalltheservantsdidthesame.
“withgod’sblessing!”saidefim,puttinghishaton.“off!”thepostillionstartedhishorse.theright-shafthorsebegantopull,thehighspringscreaked,andthecarriageswayed.thefootmanjumpedupontheboxwhileitwasmoving.thecarriagejoltedasitdroveoutoftheyardontotheunevenpavement;theothervehiclesjoltedinthesamewayastheyfollowedinaprocessionupthestreet.alltheoccupantsofthecarriages,thecoachandthecoveredgig,crossedthemselvesonseeingthechurchopposite.theservants,whowerestayinginmoscow,walkedalongonbothsidesofthecarriagestoseethemoff.
natashahadrarelyfeltsuchajoyfulsensationassheexperiencedatthatmomentsittinginthecarriagebythecountessandwatching,astheyslowlymovedbyher,thewallsofforsaken,agitatedmoscow.nowandthensheputherheadoutofthecarriagewindowandlookedback,andtheninfrontofthelongtrainofonsfullofwoundedsoldiersprecedingthem.foremostofthemallshecouldseeprinceandrey’sclosedcarriage.shedidnotknowwhowasinit,andeverytimeshetookstockoftheprocessionofonsshelookedoutforthatcoach.sheknewitwouldbetheforemost.inkudrinoandfromnikitskystreet,frompryesny,andfrompodnovinskyseveraltrainsofvehicles,similartotherostovs’,camedrivingout,andbythetimetheyreachedsadovoystreetthecarriagesandcartsweretwodeepallalongtheroad.
astheyturnedroundsuharevtower,natasha,whowasquicklyandinquisitivelyscrutinisingthecrowddrivingandwalkingby,utteredacryofdelightandsurprise:
“goodheavens!mamma,sonya,look;it’she!”
“who?who?”
“look,dolook!bezuhov,”saidnatasha,puttingherheadoutofthecarriagewindowandstaringatatall,stoutmaninacoachman’slongcoat,obviouslyagentlemandisguised,fromhiscarriageandgait.hewaspassingunderthearchofthesuharevtowerbesideayellow-looking,beardless,littleoldmaninafriezecloak.
“onlyfancy!bezuhovinacoachman’scoat,withaqueersortofold-lookingboy,”saidnatasha.“dolook;dolook!”
“no,it’snothe.howcanyoubesoabsurd!”
“mamma,”criednatasha.“onmywordofhonour,iassureyou,itishe.stop,stop,”sheshoutedtothecoachman;butthecoachmancouldnotstop,becausemorecartsandcarriageswerecomingoutofmyeshtchanskystreet,andpeoplewereshoutingattherostovstomoveon,andnottokeeptherestofthetrafficwaiting.
alltherostovsdid,however,thoughnowatamuchgreaterdistance,seepierre,oramanextraordinarilylikehim,wearingacoachman’scoat,andwalkingalongthestreetwithbentheadandaseriousfacebesidealittle,beardlessoldman,wholookedlikeafootman.thisoldmannoticedafacepokedoutofthecarriagewindowstaringatthem,andrespectfullytouchingpierre’selbow,hesaidsomethingtohim,pointingtowardsthecarriage.itwassometimebeforepierreunderstoodwhathewassaying;hewasevidentlydeeplyabsorbedinhisownthoughts.atlasthelookedinthedirectionindicated,andrecognisingnatasha,hemovedinstantlytowardsthecarriage,asthoughyieldingtothefirstimpulse.butaftertakingadozenstepstowardsit,hestoppedshort,apparentlyrecollectingsomething.natasha’sheadbeamedoutofthecarriagewindowwithfriendlymockery.
“pyotrkirillitch,comehere!werecognizedyou,yousee!it’sawonder!”shecried,stretchingoutahandtohim.“howisit?whyareyoulikethis?”
pierretookheroutstretchedhand,andawkwardlykisseditasheranbesidethestillmovingcarriage.
“whathashappened,count?”thecountessaskedhim,inasurprisedandcommiseratingtone.
“eh?why?don’taskme,”saidpierre,andhelookedupatnatasha,thecharmofwhoseradiant,joyouseyeshefeltuponhimwithoutlookingather.
“whatareyoudoing,orareyoustayinginmoscow?”
pierrewassilent.
“inmoscow?”hequeried.“yes,inmoscow.good-bye.”
“oh,howiwishiwereaman,iwouldstaywithyou.ah,howsplendidthatis!”saidnatasha.“mamma,doletmestay.”
pierrelookedabsentlyatnatasha,andwasabouttosaysomething,butthecountessinterruptedhim.
“youwereatthebattle,wehavebeentold.”
“yes,iwasthere,”answeredpierre.“to-morrowtherewillbeabattleagain…”hewasbeginning,butnatashainterposed:
“butwhatisthematter,count?youarenotlikeyourself…”
“oh,don’taskme,don’taskme,idon’tknowmyself.to-morrow…no!good-bye;good-bye,”hesaid;“it’sanawfultime!”andheleftthecarriageandwalkedawaytothepavement.
foralongwhilenatasha’sheadwasstillthrustoutofthecarriagewindow,andshebeamedathimwithakindlyandrathermocking,joyoussmile.