第508章
第508章onsaturday,the31stofaugust,thewholehouseholdoftherostovsseemedturnedupsidedown.allthedoorsstoodwideopen,allthefurniturehadbeenmovedaboutorcarriedout,looking-glassesandpictureshadbeentakendown.theroomswerelitteredupwithboxes,withhayandpackingpaperandcord.peasantsandhouse-serfsweretrampingabouttheparquetfloorscarryingouttheage.thecourtyardwascrowdedwithpeasants’carts,somepiledhighwithgoodsandcordedup,othersstillstandingempty.
thevoicesandstepsoftheimmensemultitudeofservantsandofpeasants,whohadcomewiththecarts,resoundedthroughthecourtyardandthehouse.thecounthadbeenoutsinceearlymorning.thecountesshadaheadachefromthenoiseandbustle,andwaslyingdowninthenewdivan-roomwithcompressessteepedinvinegaronherhead.petyawasnotathome;hehadgoneofftoseeacomrade,withwhomhewasplanningtogettransferredfromthemilitiatoaregimentatthefront.sonyawasinthegreathall,superintendingthepackingofthechinaandglass.natashawassittingonthefloorinherdismantledroomamongheapsofdresses,ribbons,andscarfs.shesatgazingimmovablyatthefloor,holdinginherhandsanoldball-dress,theverydress,nowoutoffashion,inwhichshehadbeentoherfirstpetersburgball.
natashawasashamedofdoingnothingwheneveryoneinthehousewassobusy,andseveraltimesthatmorningshehadtriedtosettowork;buthersoulwasnotinit;andshewasutterlyunabletodoanythingunlessallherheartandsoulwereinit.shestoodoversonyawhileshepackedthechina,andtriedtohelp;butsoonthrewitup,andwenttoherroomtopackherownthings.atfirstshehadfounditamusingtogiveawayherdressesandribbonstothemaids,butafterwardswhenitcametopackingwhatwasleft,itseemedawearisometask.
“dunyasha,you’llpackitall,dear?yes?yes?”
andwhendunyashareadilyundertooktodoitallforher,natashasatdownonthefloorwiththeoldball-dressinherhands,andfelltodreamingonsubjectsfarremovedfromwhatshouldhavebeenoccupyinghermindthen.fromthereverieshehadfalleninto,natashawasarousedbythetalkofthemaidsinthenextroomandtheirhurriedfootstepsfromtheirroomtothebackstairs.natashagotupandlookedoutofthewindow.ahugetrainofcartsfullofwoundedmenhadstoppedinthestreet.
themaids,thefootmen,thehousekeeper,theoldnurse,thecooks,thecoachmen,thegrooms,andthescullion-boyswereallatthegates,staringatthewoundedmen.
natashaflungawhitepocket-handkerchiefoverherhair,andholdingthecornersinbothhands,wentoutintothestreet.
theoldhousekeeper,mavrakuzminishna,hadleftthecrowdstandingatthegate,andgoneuptoacartwithatiltofbast-matsthrownoverit.shewastalkingtoapaleyoungofficerwhowaslyinginthiscart.natashatookafewstepsforwardandstoodstilltimidly,holdingherkerchiefonandlisteningtowhatthehousekeeperwassaying.
“soyouhavenoonetheninmoscow?”mavrakuzminishnawassaying.“you’dbemorecomfortableinsomeapartment.…inourhouseeven.themastersareallleaving.”
“idon’tknowifitwouldbeallowed,”saidtheofficerinafeeblevoice.“there’sourchiefofficer…askhim,”andhepointedtoastoutmajorwhohadturnedbackandwaswalkingalongtherowofcartsdownthestreet.
natashaglancedwithfrightenedeyesintothefaceofthewoundedofficer,andatoncewenttomeetthemajor.
“maythewoundedmenstayinourhouse?”sheasked.
themajorwithasmileputhishandtohiscap.
“whatisyourpleasure,ma’mselle?”hesaid,screwinguphiseyesandsmiling.