第114章
第114章pierrefeltthathewasthecentreofitall,andthispositionbothpleasedhimandembarrassedhim.hewaslikeamanabsorbedinsomeengrossingoccupation.hehadnoclearsight,norhearing;nounderstandingofanything.onlyfromtimetotimedisconnectedideasandimpressionsoftherealityflashedunexpectedlyintohismind.
“soitisallover!”hethought.“andhowhasitallbeendone?soquickly!nowiknowthatnotforhersake,norformysakealone,butforeveryoneitmustinevitablycometopass.theyallexpectitso,theyareallsoconvincedthatitwillbe,thaticannot,icannot,disappointthem.buthowwillitbe?idon’tknow,butitwillbeinfallibly,itwillbe!”musedpierre,glancingatthedazzlingshouldersthatweresoclosetohiseyes.
thenhesuddenlyfeltavagueshame.hefeltawkwardatbeingthesoleobjectofthegeneralattention,atbeingahappymanintheeyesofothers,withhisuglyfacebeingasortofparisinpossessionofahelen.“but,nodoubt,it’salwayslikethis,andmustbeso,”heconsoledhimself.“andyetwhathaveidonetobringitabout?whendiditbegin?icameherefrommoscowwithprincevassily,thentherewasnothing.afterwardswhatreasonwastherefornotstayingwithhim?theniplayedcardswithherandpickedupherreticule,andwentskatingwithher.whendiditbegin,whendiditallcomeabout?”andherehewassittingbesideherasherbetrothed,hearing,seeing,feelinghercloseness,herbreathing,hermovements,herbeauty.thenitsuddenlyseemedtohimthatitwasnotshe,buthewhowashimselfextraordinarilybeautiful,thatthatwaswhytheywerelookingathimso,andhe,happyinthegeneraladmiration,wasdrawinghimselfup,liftinghisheadandrejoicinginhishappiness.allatonceheheardavoice,afamiliarvoice,addressinghimforthesecondtime.
butpierrewassoabsorbedthathedidnotunderstandwhatwassaidtohim.
“i’maskingyou,whenyouheardlastfrombolkonsky,”princevassilyrepeatedathirdtime.“howabsent-mindedyouare,mydearboy.”princevassilysmiled,andpierresawthateveryone,everyonewassmilingathimandatellen.
“well,whatofit,sinceyouallknow,”pierrewassayingtohimself.“whatofit?it’sthetruth,”andhesmiledhimselfhisgentle,childlikesmile,andellensmiled.
“whendidyougetaletter?fromolmutz?”repeatedprincevassily,whowantedtoknowinordertosettlesomedisputedquestion.
“howcanpeopletalkandthinkofsuchtrifles?”thoughtpierre.
“yes,fromolmutz,”heansweredwithasigh.
pierretookhisladyinbehindtherestfromsuppertothedrawing-room.theguestsbegantotakeleave,andseveralwentawaywithoutsayinggood-byetoellen.asthoughunwillingtotakeherawayfromaseriousoccupation,severalwentuptoherforaninstantandmadehastetoretireagain,refusingtoletheraccompanythemout.thediplomatwentoutofthedrawing-roomindumbdejection.hefeltvividlyallthevanityofhisdiplomaticcareerbycomparisonwithpierre’shappiness.theoldgeneralgrowledangrilyathiswifewhensheinquiredhowhislegwas.“theoldfool,”hethought.“lookatelenavassilyevna;she’llbebeautifulatfifty.”
“ibelieveimaycongratulateyou,”annapavlovnawhisperedtoprincesskuragin,asshekissedherwarmly.“ifihadn’taheadache,iwouldstayon.”theprincessmadenoanswer;shewastormentedbyenvyofherdaughter’shappiness.
whiletheguestsweretakingleave,pierrewasleftalongwhilealonewithelleninthelittledrawing-room,wheretheyweresitting.oftenbefore,duringthelastsixweeks,hehadbeenleftalonewithellen,buthehadneverspokenoflovetoher.nowhefeltthatthiswasinevitable,buthecouldnotmakeuphismindtothisfinalstep.hefeltashamed;itseemedtohimthathereatellen’ssidehewasfillingsomeotherman’splace.“thishappinessisnotforyou,”someinnervoicesaidtohim.“thishappinessisforthosewhohavenotinthemwhatyouhavewithinyou.”buthehadtosaysomething,andhebegantospeak.heaskedherwhethershehadenjoyedtheevening.withherhabitualdirectnessinreplying,sheansweredthatthisname-dayhadbeenoneofthepleasantestshehadeverhad.