第114章 - 战争与和平 - 佚名 - 都市言情小说 - 30读书
当前位置: 30读书 > 都市言情 > 战争与和平 >

第114章

第114章pierrefeltthathewasthecentreofitall,andthispositionbothpleasedhimandembarrassedhim.hewaslikeamanabsorbedinsomeengrossingoccupation.hehadnoclearsight,norhearing;nounderstandingofanything.onlyfromtimetotimedisconnectedideasandimpressionsoftherealityflashedunexpectedlyintohismind.

“soitisallover!”hethought.“andhowhasitallbeendone?soquickly!nowiknowthatnotforhersake,norformysakealone,butforeveryoneitmustinevitablycometopass.theyallexpectitso,theyareallsoconvincedthatitwillbe,thaticannot,icannot,disappointthem.buthowwillitbe?idon’tknow,butitwillbeinfallibly,itwillbe!”musedpierre,glancingatthedazzlingshouldersthatweresoclosetohiseyes.

thenhesuddenlyfeltavagueshame.hefeltawkwardatbeingthesoleobjectofthegeneralattention,atbeingahappymanintheeyesofothers,withhisuglyfacebeingasortofparisinpossessionofahelen.“but,nodoubt,it’salwayslikethis,andmustbeso,”heconsoledhimself.“andyetwhathaveidonetobringitabout?whendiditbegin?icameherefrommoscowwithprincevassily,thentherewasnothing.afterwardswhatreasonwastherefornotstayingwithhim?theniplayedcardswithherandpickedupherreticule,andwentskatingwithher.whendiditbegin,whendiditallcomeabout?”andherehewassittingbesideherasherbetrothed,hearing,seeing,feelinghercloseness,herbreathing,hermovements,herbeauty.thenitsuddenlyseemedtohimthatitwasnotshe,buthewhowashimselfextraordinarilybeautiful,thatthatwaswhytheywerelookingathimso,andhe,happyinthegeneraladmiration,wasdrawinghimselfup,liftinghisheadandrejoicinginhishappiness.allatonceheheardavoice,afamiliarvoice,addressinghimforthesecondtime.

butpierrewassoabsorbedthathedidnotunderstandwhatwassaidtohim.

“i’maskingyou,whenyouheardlastfrombolkonsky,”princevassilyrepeatedathirdtime.“howabsent-mindedyouare,mydearboy.”princevassilysmiled,andpierresawthateveryone,everyonewassmilingathimandatellen.

“well,whatofit,sinceyouallknow,”pierrewassayingtohimself.“whatofit?it’sthetruth,”andhesmiledhimselfhisgentle,childlikesmile,andellensmiled.

“whendidyougetaletter?fromolmutz?”repeatedprincevassily,whowantedtoknowinordertosettlesomedisputedquestion.

“howcanpeopletalkandthinkofsuchtrifles?”thoughtpierre.

“yes,fromolmutz,”heansweredwithasigh.

pierretookhisladyinbehindtherestfromsuppertothedrawing-room.theguestsbegantotakeleave,andseveralwentawaywithoutsayinggood-byetoellen.asthoughunwillingtotakeherawayfromaseriousoccupation,severalwentuptoherforaninstantandmadehastetoretireagain,refusingtoletheraccompanythemout.thediplomatwentoutofthedrawing-roomindumbdejection.hefeltvividlyallthevanityofhisdiplomaticcareerbycomparisonwithpierre’shappiness.theoldgeneralgrowledangrilyathiswifewhensheinquiredhowhislegwas.“theoldfool,”hethought.“lookatelenavassilyevna;she’llbebeautifulatfifty.”

“ibelieveimaycongratulateyou,”annapavlovnawhisperedtoprincesskuragin,asshekissedherwarmly.“ifihadn’taheadache,iwouldstayon.”theprincessmadenoanswer;shewastormentedbyenvyofherdaughter’shappiness.

whiletheguestsweretakingleave,pierrewasleftalongwhilealonewithelleninthelittledrawing-room,wheretheyweresitting.oftenbefore,duringthelastsixweeks,hehadbeenleftalonewithellen,buthehadneverspokenoflovetoher.nowhefeltthatthiswasinevitable,buthecouldnotmakeuphismindtothisfinalstep.hefeltashamed;itseemedtohimthathereatellen’ssidehewasfillingsomeotherman’splace.“thishappinessisnotforyou,”someinnervoicesaidtohim.“thishappinessisforthosewhohavenotinthemwhatyouhavewithinyou.”buthehadtosaysomething,andhebegantospeak.heaskedherwhethershehadenjoyedtheevening.withherhabitualdirectnessinreplying,sheansweredthatthisname-dayhadbeenoneofthepleasantestshehadeverhad.

字体大小
主题切换