第117章
第117章“youseemtothinkwearecompletelyunderyourauthority,pyotrpetrovitch.douniahastoldyouthereasonyourdesirewasdisregarded,shehadthebestintentions.andindeedyouwriteasthoughyouwerelayingcommandsuponme.arewetoconsidereverydesireofyoursasacommand?letmetellyouonthecontrarythatyououghttoshowparticulardelicacyandconsiderationforusnow,becausewehavethrownupeverything,andhavecomehererelyingonyou,andsoweareinanycaseinasenseinyourhands.”
“thatisnotquitetrue,pulcheriaalexandrovna,especiallyatthepresentmoment,whenthenewshascomeofmarfapetrovna’slegacy,whichseemsindeedveryapropos,judgingfromthenewtoneyoutaketome,”headdedsarcastically.
“judgingfromthatremark,wemaycertainlypresumethatyouwerereckoningonourhelplessness,”douniaobservedirritably.
“butnowinanycaseicannotreckononit,andiparticularlydesirenottohinderyourdiscussionofthesecretproposalsofarkadyivanovitchsvidrigailov,whichhehasentrustedtoyourbrotherandwhichhave,iperceive,agreatandpossiblyaveryagreeableinterestforyou.”
“goodheavens!”criedpulcheriaalexandrovna.
razumihincouldnotsitstillonhischair.
“aren’tyouashamednow,sister?”askedraskolnikov.
“iamashamed,rodya,”saiddounia.“pyotrpetrovitch,goaway,”sheturnedtohim,whitewithanger.
pyotrpetrovitchhadapparentlynotatallexpectedsuchaconclusion.hehadtoomuchconfidenceinhimself,inhispowerandinthehelplessnessofhisvictims.hecouldnotbelieveitevennow.heturnedpale,andhislipsquivered.
“avdotyaromanovna,ifigooutofthisdoornow,aftersuchadismissal,then,youmayreckononit,iwillnevercomeback.considerwhatyouaredoing.mywordisnottobeshaken.”
“whatinsolence!”crieddounia,springingupfromherseat.“idon’twantyoutocomebackagain.”
“what!sothat’showitstands!”criedluzhin,utterlyunabletothelastmomenttobelieveintheruptureandsocompletelythrownoutofhisreckoningnow.“sothat’showitstands!butdoyouknow,avdotyaromanovna,thatimightprotest?”
“whatrighthaveyoutospeaktoherlikethat?”pulcheriaalexandrovnaintervenedhotly.“andwhatcanyouprotestabout?whatrightshaveyou?amitogivemydouniatoamanlikeyou?goaway,leaveusaltogether!wearetoblameforhavingagreedtoawrongaction,andiaboveall.…”
“butyouhaveboundme,pulcheriaalexandrovna,”luzhinstormedinafrenzy,“byyourpromise,andnowyoudenyitand…besides…ihavebeenledonaccountofthatintoexpenses.…”
thislastcomplaintwassocharacteristicofpyotrpetrovitch,thatraskolnikov,palewithangerandwiththeeffortofrestrainingit,couldnothelpbreakingintolaughter.butpulcheriaalexandrovnawasfurious.
“expenses?whatexpenses?areyouspeakingofourtrunk?buttheconductorbroughtitfornothingforyou.mercyonus,wehaveboundyou!whatareyouthinkingabout,pyotrpetrovitch,itwasyouboundus,handandfoot,notwe!”
“enough,mother,nomoreplease,”avdotyaromanovnaimplored.“pyotrpetrovitch,dobekindandgo!”
“iamgoing,butonelastword,”hesaid,quiteunabletocontrolhimself.“yourmammaseemstohaveentirelyforgottenthatimadeupmymindtotakeyou,sotospeak,afterthegossipofthetownhadspreadalloverthedistrictinregardtoyourreputation.disregardingpublicopinionforyoursakeandreinstatingyourreputation,icertainlymightverywellreckononafittingreturn,andmightindeedlookforgratitudeonyourpart.andmyeyeshaveonlynowbeenopened!iseemyselfthatimayhaveactedvery,veryrecklesslyindisregardingtheuniversalverdict.…”
“doesthefellowwanthisheadsmashed?”criedrazumihin,jumpingup.
“youareameanandspitefulman!”crieddounia.
“notaword!notamovement!”criedraskolnikov,holdingrazumihinback;thengoingcloseuptoluzhin,“kindlyleavetheroom!”hesaidquietlyanddistinctly,“andnotawordmoreor…”
pyotrpetrovitchgazedathimforsomesecondswithapalefacethatworkedwithanger,thenheturned,wentout,andrarelyhasanymancarriedawayinhisheartsuchvindictivehatredashefeltagainstraskolnikov.him,andhimalone,heblamedforeverything.itisnoteworthythatashewentdownstairshestillimaginedthathiscasewasperhapsnotutterlylost,andthat,sofarastheladieswereconcerned,allmight“verywellindeed”besetrightagain.