第17章
第17章“yourstilldeath,
“pulcheriaraskolnikov.”
almostfromthefirst,whilehereadtheletter,raskolnikov’sfacewaswetwithtears;butwhenhefinishedit,hisfacewaspaleanddistortedandabitter,wrathfulandmalignantsmilewasonhislips.helaidhisheaddownonhisthreadbaredirtypillowandpondered,ponderedalongtime.hisheartwasbeatingviolently,andhisbrainwasinaturmoil.atlasthefeltcrampedandstifledinthelittleyellowroomthatwaslikeacupboardorabox.hiseyesandhismindcravedforspace.hetookuphishatandwentout,thistimewithoutdreadofmeetinganyone;hehadforgottenhisdread.heturnedinthedirectionofthevassilyevskyostrov,walkingalongvassilyevskyprospect,asthoughhasteningonsomebusiness,buthewalked,ashishabitwas,withoutnoticinghisway,mutteringandevenspeakingaloudtohimself,totheastonishmentofthepassers-by.manyofthemtookhimtobedrunk.